Venedig dag 2


Efter frukost på hotellet med ett alldeles förträffligt kaffe, varav jag inmundigade minst 6 koppar, tog vi den korta promenaden till San Marco, i akt att besöka denna ståtliga katedral, där jag för 40 år sedan blivit nekad ingång. Det tycks inte heller nu bli något besök där. 45 minuter färre första insläpp, var kön oändligt lång, Varför besöket fick/får anstå. I stället åkte vi upp i kampanilen, med en vidsträckt utsikt över Venedig. Sedan en promenad genom Venedigs labyrinter till vindlande gränder, för att komma fram till den berömda Rialto-bron. Vägen hade vi med avsikt försökt att lägga genom vanliga kvarter där inte allt för många turister passerar och där vanliga människor finna. Vi hamnade till sist på Rialto-marknaden för grönsaker och fisk. Har tittar turisterna medan venizianarna handlar. Efter denna upplevelse hittade vi ett ställe där vi kunde vila våra trötta ben och läska våra torra strupar.

Ett hugskott, blev till en längre utfärd till en närbelägen ö. Där har man speialicerat sig på glasblåsning. Ön heter Mureno och glaset härifrån är mycket berömt. Avstickaren tog 4 timmar och var mycket givande.



Kvällens äventyr började snöpligt och när vi kan summera har vi blivit avvisade tre gånger under denna kväll. Vi hade tänkt oss att ta en drink på Harry’s Bar, ett vattenhål för kändisar som Charlie Chaplin, Ernest Hemingway, Truman Capote och Orson Wells. ”Sorry, Sir but after 7, we have a dresscode! You have to wear trousers and not shorts.” Förbannelse över dessa dress-coder. Det var andra gången i Venedig och det har aldrig hänt mig någon annan stans.

Den andra avvisningen fick vi också acceptera. Efter en utsökt middag på en fiskrestaurang vid Rialto vill vi gå till annan trevlig restaurang vid kanten av Canal Grande, för en kopp kaffe, glass och en glas starkt och fick platser ytterst vid kanten mot kanalen, men när vi skulle beställa blev det Good Bye i stället – bara för middagsgäster. Vi lät oss inte nedslås för det, utan släntrade längs kanalen tills vi hittade ett glasstånd. Med tindrande ögon och giriga munnar gick vi i gång med glassarna. Att stå rakt upp och ner och äta glass är inte så behagligt, så när vi fick syn på en bänk placerade vi oss där. Efter fem minuter kom två gondoljärer och frågade om vi ville åka gondol. Det var deras bänk!



Kvällen avslutades med en kopp kaffe och ett glas starkt på Markusplatsen, som åter i kväll var översvämmad. Det är inte Venedig som sjunker utan havet som stiger och vid 22 tiden kommer tidvattnet och i dag blev nästan hela torget översvämmat. Vi satt på ett av caféerna på torget på en liten förhöjning, cirka 10 cm högre än omgivningen och såg vattnet komma smygande. Kyparna bytte till gröna stövlar för att kunna klara serveringen. Alla utom hovmästaren, men han fick i gengäld gå flera hundra meter för att komma till serveringsrummet och hämta beställningarna.

Nu när jag skriver detta har det börjat regna och det åskar lite, men det gör ingen ting för klockan har blivit halv ett! Det bli inga bilder i dag för det har blivit för sent. God Natt!

Äntligen kom vi då till Venedig!

För ett och ett halvt år sedan stoppades Gunnels 60-års resa av vulkanutbrott med efterföljande askmoln som stängde många av Europas flygplatser, och vår resa till Venedig gick upp i rök och aska. DEt blev en kryssning till Helsingfors med båt i stället. Värme mot kyla. söderut mor norrut! Men i år blev den i alla fall av! Resan till Venedig började med att vi träffade min nya systerdotter Mette. Ett hjärtligt och lyckat möte med en älskvärd flicka. Vi hade en trevlig kväll tillsammans henne och hennes Lorenzo, på en pizzeria, högt öppe bland bergen, med fantastisk utsikt över nejden.

Vi bor på ett centralt hotell, 2 minuter från San Marcusplatsen. Gaztan utanför är inte mer än 2 meter bred, och var svår att hitta. Ingången till gatan var ännu trängre. Man kunde inte gå två i bredd.

I kvällningen gjorde vi en rundtur runt Venedig med vapotetton, vattenbussen och innan vi kommit fram hade det blivit helt mörkt. Vilken underlig stämning att åka på den mörka Canal Grande, med ljus och lyktor i enstaka hus och andra spökligt mörka. Inga ljus i fönster eller på fasader, vilket annars är brukligt. Många reflexer av stadens ljus i vattnet fulländade bilden.
På eftermiddagen hade vi hört Sting göra soundcheck inför en konsert på San Marcus platsen. När vi kom hem, var större delen av stadsdelen avspärrad och vi fick trängas runt i smala gränder, ofta möt strömmen av andra turister som var på väg i motsats ritning.Vi fick höra några strofer av An Englishman in New York.

Tro det eller ej men Venedig håller på att sjunka. De har ni också bildbevis på utanför San Marcos katedralen gick vattnet mig över fötterna. Kanske var det den stora folkmassan eller så är det Högvattnet som sätter in. Jag fick i alla fall badat fötterna klockan 22 på kvällen.